Johannes Messenius

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 12-1994

En briljant vetenskapsman, men hopplös opportunist, en temperamentsfull hetsporre, och fanflykting, slutligen dömd till döden för spioneri, men älskad av studenterna, ja, sådan var Johannes Messenius - kanske den mest kontroversielle professorn i vårt universitets historia.

Johannes Messenius föddes 1579 i Freberga, som son till en mjölnare, och fick sina första lärospån på Vadstenas stadsskola. Det var en skola, som ännu mot slutet av reformationen faktiskt var starkt präglad av katolicismen. Den froma skolgången torde ha gjort djupt intryck på den unge Messenius, och efter examen begav han sig 1595 till jesuitseminariet i Braunsberg för att bli munk. Uppsala möte hade precis varit, och det här var en mycket svår tid för katoliker i Sverige. I tusental flydde de förföljelserna, och när Sigismund vräktes av tronen av sin protestantiske farbroder Karl, började regelrätta kolonier av katolska exilsvenskar att bildas i Polen. Till dessa sällade sig Messenius efter sina studier. Ganska snabbt fick Messenius kontakter inom motreformationen och det polska hovet, bl. a. genom att han gifte sig med dottern till Sigismunds informator.

Han uppvaktade Sigismund med en helt fantastisk släktutredning Genealogia Sigismundi. Det var helt fabricerat stamträd från början till slut, och upphöjde Sigismund till rättmätig arvtagare till en hel kader antika hjältar och mytomspunna sagokungar. Sigismund förstod emellertid vilken skälm han hade att göra med och körde Messenius på porten. Några år senare dyker Messenius upp på scenen i Sverige. Officiellt är det hans fru som har drabbats av hemlängtan, och de har dessutom ett stort arv efter hennes fader att ta hand om. Messenius tog nu en av livets få men stora chanser till blixtkarriär. Han avsvor sig sin katolska tro och uppvaktade Karl IX. Med sig hade han sin gamla avdammade släktutredning, nu förbättrad och ännu mer fantastisk, och dessutom omdöpt till Genealogia Caroli. Kung Karl blev eld och lågor. För att göra ett ännu bättre intryck publicerade Messenius en samling ganska oborstade nidskrifter riktade mot jesuiterna och Sigismund. Karl tog honom nu under sina vingars skydd och installerade honom 1609 som professor i juridik vid Uppsala universitet.

Hans nya kollegor började vid det här laget, med viss rätta, ifrågasätta hans kompetens och behörighet. Framför allt Rudbeckius anklagade honom för att blott vara en jesuit och avfälling, utan någon högre akademisk examen. Messenius kom då plötsligt på att han faktiskt hade promoverats till doktor i Ingolstadt 18/3 1605. Det är en uppgift Messenius aldrig hade nämnt tidigare i några meritförteckningar. Han hade aldrig tidigare titulerat sig doktor, och kunde heller aldrig styrka sin doktorsgrad, men till skillnad från Refat Elsayed red han ut stormen.

Bland studenterna blev Messenius snabbt mycket populär. Lite av den opportunism, han hade gett prov på i sina kontakter med kungarna Sigismund och Karl, slog han nu mynt av i sina relationer till studenterna. Han höll ofta de skränigaste, rusigaste värstingstudenterna bakom ryggen inför konsistoriet, och det skänkte honom en popularitet, som snart gav eko i de bredare studentlagren. Han var också en mycket uppskattad pedagog, och stal merparten av Rudbeckius privatstudenter.

Med eller utan akademiska lagrar, så måste man tillstå att Messenius var banbrytande inom en rad olika discipliner. Han utgav den första svenska arkeologiska publikationen, Tumbae, som handlade om gamla gravstenar. Vidare lät han trycka en rad medeltida handskrifter, såsom landskapslagar, Ericus Olai historia och delar av Stora rimkrönikan. Han gjorde även den första förteckningen över svenska visor. Messenius var också en banbrytare inom svensk dramatik. Han tillhörde en av de allra första som skrev pjäser på svenska, och på teman som inte var rent bibliska. Som den historiker och store patriot han var planerade han en gigantisk dramasvit om 50 pjäser som skulle beskriva hela den svenska historien. Sex av dessa pjäser blev fullbordade, och utmärkande för dem är att de är extremt röriga. Messenius beaktade inte de tre enheterna - tiden, rummet och handlingen-, och synnerligen besvärande blir det i t.ex. Blankamäreta som i en enda pyttipannaplott avhandlar de båda drottningarna Blanka och Märta. Ännu mer röriga blir pjäserna av det myllrande persongalleriet. Det var studenterna som uppförde Messenius pjäser och han var mån om att alla hans studenter skulle få var sin roll, varför antalet skådespelare ofta överskred publiken.

Osämjan mellan Rudbeckius och Messenius blev större i takt med att Rudbeckius popularitet minskade, och Messenius skördade den ena framgången efter den andra. Kulmen nåddes när ny rektor för universitetet skulle väljas 1612. Rudbeckius valdes så gott som med acklamation och Messenius fick blott en enda röst. Nu var inte Messenius den som gav upp i första taget, utan han förklarade valet ogiltigt. I slag av demokratisk uppenbarelse hade nämligen Messenius plötsligt kommit fram till att studenterna hade på tok för lite inflytande och medbestämmande, och som den visionär han var ansåg han att det naturligtvis var studenterna själva, och inte det försoffade konsistoriet, som skulle ha rätt att utse rektor. Något som komplicerade saken ytterligare, var att den enda som hade röstat på Messenius, var den avgående rektorn, och det var just han som hade i uppgift att installera Rudbeckius - något som han envetet vägrade! Så kom då installationsdagen. Messenius hade varit fräck nog att sätta upp anslag över hela Uppsala, och delat ut flygblad, som gjorde gällande att det var han som skulle installeras. Rudbeckius hade precis inlett sitt installationstal i vilket han i huvudsak fokuserade på studenternas vilda leverne, som hade gjort dem till osjäliga djurs likar. Här krävdes bot och bättring. Under den nya rektorns regim skulle studenten hämtas i nackskinnet från krogen och ölstånkan bytas ut mot gramatican. Då inträdde plötsligt Messenius med sin hird av beväpnade disciplar, för att ta studenterna och deras traditioner i försvar. Skall du så nedsvärta landets ungdom?, ropade Messenius och fortsatte, Du ljuger, du är en åsna, en narr, en galning, en bottenjute!, och massa annat ovett [som säkert hade fått kapten Hadock att rodna]. Sedan delade Messenius ut smädeskrifter till auditoriet ackompanjerad av allmän stenkastning och slagsmål. Här ingrep den nykrönte konungen Gustav II Adolf själv, som vid det här läget hade blivit utledsen på trätan vid universitetet, och tog de båda rektorsaspiranterna i öronen. Strängeligen och allvarligen förbjöds professorerna att fördrista sig på varandra. Konungen gav även studenterna sin släng av sleven. Hädanefter förbjöds de draga värjor eller bössor, antingen korte eller långe, ej heller bedriva dryckenskap, svärmeri, perlemente, agerande eller fönsters utslående. Men här hjälpte inga tillrättavisningar. Skärmyttslingarna övergick till regelrätta kravaller. Messenianerna drog runt i staden med dragna vapen och överföll såväl Rudbeckius anhängare som oskyldiga borgare med hugg och slag. Ingen gick säker för den skränande och vandaliserande hopen, och en stackars forbonde spändes som häst för sin kärra, och tvingades dra den runt i staden, med sina plågoandar liftande på flaket. Likt Bastiljens stormning drog den lärda pöbelhopen slutligen upp till slottet där fångarna befriades. Om det rättsliga efterspelet har konsistoriets protokoll en del att berätta. Bl.a. att några av de mest förhärdade upprorsmännen uteblev från konsistoriets förhör, trots vederbörlig delgivning, emedan de fått en tunna öl, med vilken de ville roa sig. Slutligen utmanade Messenius Rudbeckius på duell med värja, men den sistnämnde var inte en bättre ynkrygg än att han avböjde. Istället slog Rudbeckius upp en bibel på hebreiska inför konsistoriet och ropade till Messenius läs om du är karl. Rudbeckius var nämligen precis hemkommen från Wittenberg, där han hade kompletterat sin utbildning med studier i hebreiska - ett språk Messenius ej behärskade.

Nu var måttet rågat för Gustav II Adolf. Universitetet befriades från de båda hetsporrarna, som sparkades snett uppåt. Rudbeckius blev hovpredikant och kommenderades, till sitt stora förtret, till två års campingliv under 1614 och 1615 års ryska fälttåg, och Messenius anförtroddes vården av kronans äldre kansliakter, och blev en av våra första riksarkivarier.

I Stockholm råkade emellertid Messenius snart i luven på Erik Göransson Tegel och Nils Chesnecopherus. De hade processat en tid om en del egendom, som följt med i dödsboet efter Messenius svärfar. Trätan avgjordes slutligen i den just instiftade Svea hovrätt till Messenius fördel, och han själv satt faktiskt med som bisittare i hovrätten, när domen föll; det där med jäv och sådant, var inget man såg särskilt allvarligt på i hovrättens barndom. Herrarna Tegel och Chesnecopherus svor att Messenius skulle få bota för detta, och en vacker dag uppenbarades en möjlighet för dem att störta sin antagonist i fördärvet. Det var sommaren 1616, och en viss Jöns Hansson alias Jöns Papista hade gripits i Stockholm. Papista var just hemkommen från Gdansk, och det visade sig att han hade haft med sig ett brev från Messenius hustru till dennas moder i Polen. Vid närmare förhör uppgav Papista att han hade haft Messenius uppdrag att hälsa till en samling namngivna prelater i Polen, och försöka smuggla ut en del papper som biskop Brask på sin tid hade haft med sig till klostret i Oliva. Messenius fiender skyndade sig att späda på de rykten om hans samröre med Polen, som redan hade kommit till svang. På riksarkivet satt ju Messenius som draken på skatten, och för de konspiratoriskt lagda var det lätt att föreställa sig hur den gamle jesuiten och papisten, hade kopierat för riket känsliga handlingar, och smugglat till fienden i Polen. Messenius greps och dömdes till döden för spioneri; ytterst var det kungen själv som fällde domen, och han hade genom sin hovpredikant Rudbeckius, fått en något skev bild av den tilltalade. I en tolvmannaed bedyrade Messenius sin lojalitet och oskuld, och fick domen omvandlad till livstids fängelse på Kajaneborg i Österbotten.

20 år satt Messenius på fästningen. Han frigavs strax före sin död samtidigt som en annan känd klient skrevs in - Lars Wivallius. Genom Wivallius dikt Klagevisa över denna torra och kalla vår lyser melankolin skapad av de fruktansvärda förhållandena på Kajaneborg fram. Den gamle professorn från Uppsala behandlades tidvis mycket hårt, och 1622 påtalade t.o.m. fångvaktarna i ett brev till regeringen den omänskliga behandlingen av Messenius. Trots det var detta den mest produktiva tiden i Messenius liv. Helt ostörd av politik och religion, av akademiska trätor och juridiska processer, kunde han ägna sig åt sitt mest storslagna opus: den svenska historien Scondia illustrata. Det är ett magnifikt verk i svensk historieskrivning - inte för vad det innehåller, utan faktiskt för vad det inte innehåller. Messenius var nämligen den förste svenske historikern som gjorde en ansats till att arbeta källkritiskt, och det som han inte kunde finna skriftliga belägg för, lämnade han helst åt sidan. I ett senare verk, Censura, dömde han dessutom ut forntidshistorikern Johannes Magnus som en lögnare och historieförfalskare - en dom som först efter flera hundra år skulle bli allmänt accepterad vid våra universitet. Mer än något annat i Messenius brokiga liv blev Scondia illustrata det, som gav substans bakom den gravinskrift han skaldade på sin dödsbädd:


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.