Johannes Schefferus

"Främlingen som lärde Sveriges barn svenskhet" och "den svenska litteraturhistoriens fader" har den tyskfödde Uppsalaprofessorn Johannes Schefferus kallats.

Uppsalaprofessorn Johannes Schefferus föddes 1621 i Strassburg och härstammade från den ansedda köpmannafamiljen Scheffer, vars anor gick tillbaka till första korståget. Utbildad vid universiteten i Strassburg och Leiden kom han 1648 till Sverige för att tillträda den Skytteanska professuren i stadskunskap och retorik i Uppsala, något han egentligen fick av en slump. När professuren blev ledig 1647, gick erbjudandet till en annan tysk, latinisten Johannes Boeclerus. Denne ville inte flytta till det kalla och smått barbariska Sverige, men föreslog i stället sin älsklingselev Schefferus som lämplig för posten. Efter en strapatsfylld överfart från Köpenhamn till Helsingborg, under vilken Schefferus nära på mist livet (!), kom han till Uppsala och höll sitt installationstal 12 juli 1648 i hovets närvaro. Han tillträdde tjänsten 27 år gammal och behöll den till sin död 1679. Att professurer gick till utlänningar var mycket vanligt i dåtida Sverige. Landet hade då hunnit bli en politisk stormakt, men knappast en vetenskaplig sådan och drottning Christina bjöd därför många utlänska forskare till Uppsala.

Schefferus uppfyllde mycket väl den Skytteanska professurens krav på att vara "en politikus, en historikus och en orator". I första hand var han retoriker och latinist. Den då mycket unga svenska språk-och historieforskningen lyfte han upp till europeisk nivå och han var banbrytare inom den svenska arkeologin. Han sysslade också med fornnordisk historia. Värt att nämna är hans Svecia literata (Det lärda Sverige), den absolut första bibliografiska förteckningen över Sveriges litteratur, från landskapslagar till hans samtida författare. Verket var förvånansvärt fullständigt, med tanke på att Schefferus varken hade några föregångare eller några offentliga bibliotek att hämta källmaterialet ifrån. Hans på latin skrivna verk Lapponia var ett pjoniärarbete inom svensk etnografi och översattes till fem språk (men märkligt nog aldrig till svenska!). Från sina kollegor som Rudbeck m.fl. skilde han sig genom att "hellre tänka än tro", eftersom hans forskning byggde på källkritik och bevisföring. Schefferus var en mångsidig vetenskapsman, och även för sin tid en mycket välavlönad sådan. Utom dagliga föreläsningar för 2-300 studenter hann han med 36 tryckta avhandligar, skrev läroböcker i vältalighet och handledde unga adelsmän som Magnus de la Gardie, Axel Oxenstierna m fl. Han var under några år Uppsala universitets rektor och dekanus vid juridiska fakulteten, tjänstgjorde som universitetsbibliotekarie mm samt höll tal vid kungliga högtider, bl a vid drottning Christinas abdikation. En skröna förtäljer också, att han var den som lyckades tränga in 500 man på de 200 platserna i Anatomiska Teaterns läktare, något dagens brandmyndigheter inte skulle ha gillat. Uppskattad vid hovet och av studenterna var han ändå så häftig till sitt lynne, att han "i Omgänget lätteligen ofredades", eller, mildare sagt, "var fromsint, när han icke blef retad".

I dag förknippas Schefferus mest med Sveriges första litterära fejd, den s k "Uppsalafejden", som han framkallade med avhandlingen Upsalia Antiqua 1666. Med hjälp av skrivna källor försökte han bevisa att namnet "Upsala" kom från Sala å (dagens Fyrisån) och att det gamla hednatemplet hade legat där Helga Trefaldighetskyrkan ligger idag. Dagens "nya" Uppsala skulle alltså ha varit det ursprungliga Uppsala och Sveriges äldsta konungasäte, medan Gamla Uppsala skulle ha uppkallats så först på 1200-talet. Mot sig fick han Olaus Verelius, Sveriges förste och ende "professor i antikviteterna", anhängare till Rudbecks Atlantisfantasier. Enligt Verelius kom namnet Uppsala ifrån att staden låg högre än det närbelägna Sala och att ån alltid hade hetat Fyris (ett i sig felaktigt påstående), så staden kunde inte ha uppkallats efter den. Som bevis på att hednatemplet legat i Gamla Uppsala anförde Verelius påstådda likheter mellan Gamla Uppsalakyrkan och fornnordisk arkitektur. Fejden övergick snart i personlig strid med ömsesidiga förlöjliganden, där båda parterna tänjde på de existerande bevisen och uppfann nya, samt sa "i mycket god latin sådana saker, som icke blifvit lika väljudande på svenska". Till slut lade Magnus de la Gardie munkavel på Verelius, så Schefferus avgick formellt med segern. Efter Schefferus död fortsatte dock Verelius att driva sin tes i många år framöver trots kungligt förbud.

Schefferus hade säkert fortsatt med striden och med annan forskning, men 58 år gammal "var han genom träget Arbete blefven mycket vanför och fått et plågande Väder i lifvet", liksom han hade ådragit sig skörbjugg "genom sit myckna stillasittande", vilket förkortade hans livsbana. En tankeställare för dagens ambitiösa professorer ?