Egen härd är guld värd

Här är berättelsen om hur de Förenta Nationerna, ja Södermanlands och Nerikes alltså, under nästan ett helt århundrade drog runt på en säregen odyssé genom Uppsalas fastighetsbestånd.

Våra stolta nationers sammanslagning skedde den 11:e maj år 1805 i en av södermanlänningarna förhyrd lägenhet i Domtrapphuset. I denna lägenhet kom sedan nationerna att framleva sina första 13 år som sambos på prov. Att lokalen var belägen i samma fastighet som akademins studentfängelse kan synas som en tanke, och i konsistoriets protokoll från finska krigets dagar kan vi stifta bekantskap med en och annan levnadsglad landsman som i ungdomligt övermod förivrat sig.

1818 vidtog nationen sin första flyttning i en lång rad under 1800-talet. Särdeles storslagen var knappast flytten då man endast bytte paradvåningen i gatuplanet mot tre rum i den övre våningen. Då hade kurator magister Herman Lang nämligen i maj året innan lagt grunden till nationens byggnadsfond, som först 80 år senare skulle betala det egna hemmet. Flytten till den billigare lägenheten torde ha förorsakats av nämnda fond, då landsmännen försökte spara så mycket som möjligt. Efter ett år hade fonden växt till 167 riksdaler och 40 skilling banko, och att nationens tillgångar i övrigt var anspråkslösa med dagens mått mätt framgår av inventarieförteckningen som upprättades inför flytten 1818. Här omnämns en 6-pipig kristallkrona, fyra länstolar med trasiga överdrag, ett runt något rankigt bord samt sex blåmålade bokskåp.

Att profitera på bostadsbristen är en modern företeelse med gamla anor, och år 1829 inhystes nationen i en schabbig liten byggnad som ägdes av traktörn Anders Regnell, mot den hutlösa årshyran av 100 riksdaler. Det bar sig inte bättre än att man fick rätta munnen efter matsäcken, och nationen fick flytta efter blott några år till en billigare lägenhet i bibliotekarie Bobergs hus vid Ågatan. Det Bobergska huset övergavs efter jämnt 10 år, det vill säga i början av 1840-talet, till förmån för en större och något bekvämare lägenhet i Hörlinska gården vid Kamphafstorget (idag korsningen Övre Slottsg./St:Olofsg.). Redan från början klagade man emellertid över det olämpliga i att nationens dyrbara bibliotek kom att hamna över en brännbar snickeriverkstad. De övriga rummen var inte heller lämpliga för de musikaliska aftonunderhållningar som nationen brukade arrangera. Under tiden vid Kamphafstorget firade den gryende studentromantiken sina första triumfer. Nationssången "Känner du landet" komponerades och Aktuellts föregångare Göken såg dagens ljus, eller för att citera historikern Knut Barr: "snarare nattens dankar". Detta var Gunnar Wennerbergs och Johan Nybloms dagar. Man skaldade drack punsch och slogs med borgarbrackor. En sommardag 1843 mascherad nationen under smattrande fanor ned till Islandet i nuvarande statsparken för att ta emot en båt med studenter från Lund och Köpenhamn. Det var det första skandinavistiska studentmötet som gick av stapeln, och på stranden stod Uppsalastudenterna och viftade med nysydda vita mössor. Den vita Uppsalamössan kom på nästa skandinavistiska möte i Köpenhamn att förklaras som officiell nordisk studentmössa. Samma sommar grundades på Hörlinska gården den studentorkester som nu gör anspråk på att vara världens äldsta - Hornboskapen.

1846 flyttade man till fru Meschs hus vid torget, sedermera lokal för länets hushållsskola. Skandinavismens och studentromantikens extatiska höjdpunkt och tillika dödsstöt skedde 1848 med februarirevolutionen i Frankrike. Yra studenter rusade ut på gatorna och sjöng Marseljäsen, och i fru Meschs hus gick den första revolutionssexan av stapeln. Även Preussens krig mot Danmark i Schleswig-Holstein engagerade studenterna i Uppsala denna turbulenta sommar. På Gillet arrangerades en skandinavistisk fest på vilken 14 tal prunkande av storvulen retorik hölls för broderfolkets sak, och allmän mobilisering påbjöds bland studenterna. (Än i dag mascherar vi ju på våra revolutionsgasker!). Blott 15 modiga Uppsalastudenter anslöt sig till den danska hären, och när Karl XV's generöst utlovade stöd till dänerna senare uteblev återstod bara ett löjets skimmer över skandinavismen.

Två år senare, 1850, flyttade man i glasmästare Ehrnlunds gård vid Vaksalagatan. Nog var längtan till landet stark även bland den tidens landsmän, men det måste ha varit nesligt för ärans och hjältarnas nation att flytta sina bopålar så långt utanför stadens hank och stör. Fjärran från akademi och kultur kunde man från nationens fönster blicka ut över åker och äng, och kanske såg man en och annan kärra med säd på väg till kvarnen som låg intill.

1855 fick emellertid nationen en attraktiv lokal mitt i smeten i form av ett lusthus i Anders Celsius gamla observatorium på nuvarande gågatan. De tio år nationen höll till i "Gamla Obs" kan med all rätt räknas till en av nationens glansperioder. Tidskriften Göken började utges allt mer periodiskt, och blev snabbt ett forum för nationens unga skalder. I reportage i Göken kan vi läsa om klubbaftnar och soaréer på Gamla Obs. Mellan raderna skymtar en gemytlig och hemtrevlig stämning fram, om än i skröpliga lokaler. Medan landsmän och goda kumpaner satt bänkade kring sitt punschbål och röken från lerskallepiporna slingrade sig genom salen strängade nationens poeter sina lyror till ungdomens pris. Golvet i Gamla Obs var emellertid från Celsius dagar och man måste allt som oftast dryfta frågan om man skulle våga dansa den älskade nationsfransäsen vid soaréerna utan att löpa risk för liv och lem.

Till nationsfransäsens förmån flyttade man 1865 en sista gång till nya lokaler innan man fick eget bo - nu till handlare Pettersson gård i nuvarande LundeQ-huset. Där hyrde man för 1400 kronor hela den våning där kartor och kurslitteratur nu finns. I huset fanns ett flertal nationer inhysta, och där kassorna nu ligger drev Pettersson själv en ölstuga med egen punschtillverkning. Det höga senterade fönstret som vetter ut mot politiska knuten och arbetsförmedlingen kallade landsmännen för Lejongapet, och vid detta fönster lär planerna på det egna nationshuset ha tagit form på allvar.

Redan 1874 köpte man in tomten där nationen i dag ligger, men det skulle fortfarande dröja många år innan de storslagna planerna kunde förverkligas. 1894 hade byggnadsfonden, som Herman Lang lagt grunden till ett tjugotal studentgenerationer tidigare hunnit förränta sig till 81.413 kronor och 45 öre. Året därpå påbörjades byggnationen som beräknades kosta blott 66.000 kronor och den 23:e oktober 1897 kunde nationen hålla sitt första landskap i det egna hemmet.